se hur det tog sig ut); bekvämt var det inte, och inte var det just klädsamt heller.
»Och det där är juryns skrank», tänkte Alice; »det kallas så för att dit släpper man in alla slags djur.» — Somliga av dem var nämligen fyrfotadjur och andra var fåglar.
De skrev alla tolv mycket ivrigt på griffeltavlor, som de hade framför sig. »Vad skriver de?» frågade Alice gripen. »De kan ju inte ha någonting att anteckna ännu, innan processen har börjat!»
»De antecknar sina egna namn», viskade gripen till svar, »så att de inte skall glömma vad de själva heter innan processen är slut.»
»Så’na små nöt!» sade Alice med hög och harmsen röst; men hon tystnade ögonblickligen, för den vita kaninen röt: »Tyst i rätten!» och kungen satte på sig glasögonen och tittade ivrigt omkring sig för att upptäcka vem det var som pratade.
Alice kunde se, lika väl som om hon hade lutat sig över deras axlar, att alla de tolv jurydjuren skrev på sina tavlor: »så’na små nöt!» — och hon kunde till och med se att ett av dem inte visste hur det skulle stava »så’na», och försökte skriva av det från sin grannes tavla. »Det blir visst en skön oreda på deras tavlor innan processen är färdig», tänkte Alice,
Ett av jurydjuren hade en griffel som gnisslade. Det kunde Alice naturligtvis inte stå ut med, och därför gick hon ett varv runt hela domssalen och ställde sig bakom honom, och så passade hon på ett lämpligt tillfälle och knyckte griffeln av honom. Hon gjorde det så raskt att det stackars lilla jurydjuret (det var
