var fulla med hyllor och skåp; här och där hängde också kartor och tavlor på spikar. Hon nappade en burk från en av hyllorna då hon föll förbi; där stod JORDGUBBSSYLT uppå den, men så var den ändå tom. Men hon ville ändå inte kasta bort den, för den kunde ju ha slagit ihjäl någon nedanför, och därför stack hon in den i ett av skåpen medan hon föll förbi det.
»Nå!» tänkte Alice för sig själv. »Efter ett sådant här fallande skriker jag inte alls, om jag också faller utför trappan! Vad de där hemma skall tycka att jag är för en duktig flicka! Äsch, nu skriker jag inte ens om jag faller ner från ett femvånings hus!» (Och det tror jag nog också ganska säkert att hon väl kanske inte skulle ha gjort.)
Ner, ner, ner. Skulle det fallandet aldrig ta slut? »Jag undrar hur många mil jag nu har fallit?» sade hon högt för sig själv. »Jag kommer bestämt ner någonstans nära jordens medelpunkt. Vänta nu, hur var det? dit är det visst något mer än sexhundra mil (för ser du, Alice hade lärt sig allt möjligt sådant i geografien; och fast det här just inte var ett så gott tillfälle att visa vad hon kunde, eftersom ingen hörde på, så var det ju ändå en god övning att rabbla upp det en gång igen) — »jo, något mer än sexhundra mil var det nog, — men vilken längd- och breddgrad månne där vara?» (Alice hade aldrig förstått de där långa orden, men hon tyckte att det lät väldigt vackert och lärt att säga dem.)
Så började hon prata igen. »Jag undrar om jag faller rakt igenom hela jorden? Så lustigt det skall
