8
bli att komma ut bland människor som går upp- och nervända! De kallas antipatier tror jag» (den här gången var hon ganska nöjd att ingen hörde på, för det lät nog inte riktigt som det rätta ordet) — »men då måste jag förstås fråga dem vad det är för ett land. ’Förlåt att jag besvärar, — är det här Nya Zeeland eller Australien?’» och så försökte hon niga i luften — (försök du också att niga i luften, så får du se hur gott det är!) »Usch vad de då tycker att jag är okunnig! Nej inte frågar jag väl, det står väl skrivet på det där landet någonstans.»
Ner, ner, ner. Alice hade ingenting bättre att göra, och därför började hon prata igen. »Dina får nog ledsamt efter mig i kväll» (Dina, det var hennes katt). »Måtte de bara inte glömma att ge henne mjölk till kvällsvarden! Dina, söta raring, jag önskar jag hade dig här! Här finns nog inga möss i luften, men flädermöss kunde du kanske fånga här och var, och det är ju nästan som riktiga möss. Men äter kattor flädermöss, det undrar jag?» Och här blev Alice allt sömnigare, och hon pratade på nästan som i sömnen: »Äter kattor flädermöss? äter kattor flädermöss?» och ibland: »Äter fläderkattor möss? äter fläderbössor katt?» med mera sådant, — det var ju inte så noga, eftersom hon ändå inte visste något svar på någon av sina frågor. Hon märkte nog att hon dåsade bort, och hade just börjat drömma att hon vandrade hand i hand med Dina och allvarligt frågade henne: »Nå, Dina, äter du fläderbössor?» då hon plötsligt föll duns! ner på en hop torra löv, och så var det slut med fallandet.
Alice hade inte stött sig alls, utan var gesɐuʇ på
