TOLFTE KAPITLET.
Alices vittnesmål.
»Här!» ropade Alice, som i sin iver alldeles glömde hur stor hon var, och sprang upp så fort att hon stjälpte omkull hela lådan med jurydjuren, så att de tumlade ut över huvudena på skaran under henne; och där sprattlade de nu omkring och påminde mycket om en skål med guldfiskar, som hon hade stjälpt omkull för en vecka se’n.
»Åh! för all del, ursäkta!» utropade hon i högst förtvivlad ton, och började plocka upp dem igen så fort hon kunde; för hon kom ihåg hur det var med guldfiskarna, och hon tyckte att de genast skulle dö om hon inte fort samlade ihop dem och lade dem i lådan igen.
»Förhandlingarna kunna icke fortskrida», sade kungen med sträng och allvarlig röst, »förrän alla jurydjuren äro återinsatta i sina ämbeten, — alla!» upprepade han med stort eftertryck och såg allvarligt på Alice.
Alice tittade ner i jurylådan och såg att hon i hastigheten hade stuckit in ödleungen upp och ner i den; och den lilla stackarn viftade på svansen på det ynkligaste sätt utan att kunna röra på sig för resten. Hon ställde snart om det, så att den kom på rätt; — »inte
