130
gen, som tycktes vara alldeles för angripen för att uträtta någonting annat än att sitta med öppen mun och glo mot domssalens tak.
»Vad vet du om saken?» frågade kungen av Alice.
»Ingenting», svarade Alice,
»Ingenting alls?» envisades kungen.
»Ingenting alls», svarade Alice.
»Ett högst viktigt vittnesmål!» sade kungen, vänd till jurydjuren. De började just anteckna detta på sina griffeltavlor, då den vita kaninen avbröt kungen: »Oviktigt, menar Ers Majestät, naturligtvis», sade han i ytterst vördnadsfull ton; — men han rynkade pannan åt kungen och gjorde grimaser åt honom medan han talade.
»Oviktigt, menar jag, naturligtvis», sade kungen ögonblickligen; och så mumlade han vidare för sig själv: »viktigt, — oviktigt, — — viktigt, — oviktigt», liksom för att försöka vilkendera som lät bättre.
Några av jurydjuren skrev upp: »viktigt» och andra: »oviktigt». Alice kunde se det, hon var tillräckligt nära att kunna läsa deras griffeltavlor; »— men det kan just göra detsamma», tänkte hon.
I samma ögonblick tittade kungen upp från sin notesbok, i vilken han mycket ivrigt hade skrivit en stund, och ropade högt: »Stilla!» — varpå han läste högt ur notesboken
Ȥ 42.
»Ej må milshög individ i domssal vistas.»
Alla såg på Alice.
