»Jag är visst inte milshög», sade Alice.
»Jo du är», sade kungen.
»Nära två mil hög», tillade drottningen.
»Jag går inte ändå!» sade Alice; — »dessutom är det där inte någon riktig paragraf: du hittade bara på den just nu.»
»Det är den älsta paragrafen i hela boken», sade kungen.
»Då borde den ju vara § 1», sade Alice.
Kungen bleknade och slog hastigt igen notesboken. »Avgiv ert utlåtande», sade han till juryn med låg och bävande röst.
»Här föreligger ännu flere vittnesmål, Ers Majestät», sade den vita kaninen; — »det här papperet har just blivit hittat.»
»Vad står där skrivet?» frågade drottningen.
»Jag har inte öppnat det ännu», sade den vita kaninen, »men det ser ut att vara ett brev från den anklagade till — till någon.»
»Det måtte det bestämt vara», sade kungen, »för tänk om det vore ett brev till ingen! — det vore ju alltför besynnerligt!»
»Till vem är det adresserat?» frågade ett av jurydjuren.
»Det är inte adresserat alls», sade den vita kaninen, »där står verkligen ingenting skrivet utanpå det.» — Han öppnade det medan han talade och tillade: »Det är ändå inte ett brev, när allt kommer omkring, — det är en dikt.»
»Är den skriven med fångens handstil?» frågade ett annat jurydjur.