dörren märkte hon att hon hade glömt den lilla guldnyckeln, och när hon gick tillbaka till bordet, märkte hon att hon inte på något sätt kunde komma åt den: hon kunde nog mycket bra se den genom glaset, och hon försökte nog kliva upp längs det ena bordsbenet, men det var för halt, och när hon hade försökt det tills hon var alldeles trött, så satte den lilla stackarn sig ner och grät och grät.
»Nå vad är det där för ett sätt?» sade Alice riktigt strängt till sig själv. »Sluta genast upp med det där tjutandet!» Hon gav sig ofta själv mycket goda råd, men följde dem mycket sällan; och ibland grälade hon upp sig så barskt att hon fick tårar i ögonen; — ja, en gång ville hon ge sig själv en örfil för att hon hade lurat sig själv i ett krocketparti, som hon spelade mot sig själv; för den lustiga flickan tyckte mycket om att leka att hon var två olika. »Men inte tjänar det ju nu till någonting», tänkte stackars Alice, »att leka att man är två olika! Det finns ju knappt så mycket kvar av mig som skulle duga till en!»
Bäst det var, såg hon ett litet glasskrin som låg under bordet: hon öppnade det, och därinne fanns det en helt liten kaka, och på den var orden »ÄT MIG!» prydligt inlagda med korinter. »Jaha då!» sade Alice; »gör den mig större, så kommer jag åt nyckeln, och gör den mig mindre, så kryper jag in genom dörrspringan; och då kommer jag in i alla fall; så nu är det detsamma hur det går!»
Hon åt en liten bit av kakan och undrade ängsligt: »Större eller mindre? större eller mindre?» och höll sin hand ovanpå sitt huvud för att känna efter åt
