18
Kanin! god dag så mycket!» Men kaninen, han ryckte häftigt till av förskräckelse, tappade både solfjädern och de vita handskarna och skuttade sin väg i mörkret så fort han kunde.
Alice tog upp solfjädern och handskarna, och eftersom det var mycket hett i salen, började hon vifta sig med solfjädern medan hon pratade: »Det är då märkvärdigt vad allt är besynnerligt i dag! Och i går var allting ändå alldeles vanligt! Jag undrar om jag har blivit bortbytt i natt? Jag måste tänka efter: var jag densamma i morse som förut? Jag tycker nästan att jag var litet annorlunda! Men om jag inte är densamma som förr, vem månne jag då är? — ja, det är den stora frågan!» Och så började hon tänka på alla de flickor hon kände bland sina kamrater, för att få klart för sig om hon hade blivit någon av dem.
»Inte är jag ju Ada», sade hon, »för hennes hår är ju knollrigt, och mitt är inte lockigt alls; och inte är jag Mabel, för jag vet ju allt möjligt, och hon är så stollig! Och för resten, — hon är ju hon och jag är jag och — nej men tänk vad det är underligt alltihop! Jag skall tänka efter om jag kan allt det där som jag brukade kunna. Vänta nu: fyra gånger fem är tolv, och fyra gånger sex är tretton, och fyra gånger sju … nej, på det här sättet kommer jag aldrig ens till tjugu! Men det kan vara detsamma med tabulan, jag skall försöka med geografien. London är Paris’ huvudstad, och Paris är Roms huvudstad, och Rom — nej, det där är visst inte rätt alls! jag måste bestämt ha blivit Mabel! Nu vill jag läsa upp ’Mors lilla Olle’», och så knäppte hon ihop händerna, som hon brukade när hon
