läste upp sina läxor, och började läsa upp versen; men hennes röst lät hes och underlig, och orden blev helt annorlunda än vanligt:
»Mors lilla stolle i skolan gick,
russin och kringlor av skolfrun han fick,
läxorna små är så tråkiga så,
— ack att jag slapp att alltjämt höra på!
»Brummelibrum! vem lufsar där?
knuffa och skratta, magistern det är!
alla de hälsa, men stollen blir glad:
»åh en kamrat, det var bra, se god dag!»
»Nej men det där var bestämt inte riktigt alls», sade stackars Alice, och hennes ögon fylldes åter av tårar. »Nu har jag bestämt blivit Mabel! och nu måste jag flytta dit och bo i det där ynkliga lilla huset och ha nästan inga leksaker, och — oj oj så många olästa läxor att ta igen! Nej, det säger jag, att är jag Mabel, så stannar jag hellre här! Då må de gärna titta ner hit och ropa: ’Kom opp igen, så är du snäll!’ för då tittar jag bara opp tillbaka och svarar: ’Vem är jag då? Säg först vem jag är, och om jag då har lust att vara den flickan, så kommer jag nog, men inte annars, utan då blir jag här tills jag blir någon annan’; — men usch!» utropade Alice och brast i gråt, »jag bara önskar att de snart skulle titta ner! Jag har så förfärligt ledsamt här ensam!»
Medan hon sade detta, såg hon på sina händer, och då blev hon helt förundrad över att se att hon hade dragit på sig den ena av kaninens små vita handskar medan hon talade: »Hur har jag kunnat göra det?»
