32
bad med: »Ja, var så snäll!» Men mösset bara skakade på huvudet och travade ännu litet fortare undan.
»Det var ledsamt att det inte kunde stanna», suckade papegojan, då mösset var utom synhåll; och en gammal krabba sade till sin dotter: »Ser du, mitt barn, låt det där bli dig en varnagel att aldrig förlora din självbehärskning!» — »Usch, mamma!» sade den lilla krabban näbbigt, »du kan pina ihjäl en ostra!»
»Jag önskar jag hade Dina här, det önskar jag riktigt», sade Alice, utan att vända sig till någon särskilt. »Hon skulle nog snart hämta det där mösset hit tillbaka!»
»Och vem är Dina, om jag får lov att fråga?» sade papegojan.
Alice svarade ivrigt — för hon tyckte alltid så vådligt om att tala om sin kära Dina:
— »Dina, det är vår katt. Och hon är så skicklig i att fånga möss, vet ni! Och hon kan nog ta fåglar också!»
Det blev en förfärlig uppståndelse! Somliga fåglar gav sig genast av. En gammal skata svepte mycket omsorgsfullt in sig och sade: »Nu måste jag visst gå hem; det är inte hälsosamt för mig att bli ute sent på kvällarna!» Och en kanariefågel ropade med darrande röst på sina ungar: »Kom, mina barn! nu är det tid att ni går och lägger er!» Alla hittade de på något skäl att gå sin väg, och snart var Alice ensam.
»Jag önskar jag inte hade talat så mycket om Dina», sade hon vemodigt för sig själv. »Ingen här tycks riktigt tycka om henne, och hon är ändå en så bra katt! Söta lilla Dina! jag undrar om jag nånsin får se dig
