Sida:Alices äventyr i underlandet 1921.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FJÄRDE KAPITLET.
Kaninen och Ville och vad kaninen ville.

Det var den vita kaninen, som kom långsamt travande tillbaka igen, och som ängsligt tittade omkring sig på marken, som om han hade tappat någonting; och hon hörde honom munmla för sig själv: »Åh! hertiginnan, hertiginnan! O jämmer och elände! nu låter hon avrätta mig, så visst som vesslor är vesslor! Var kan jag ha tappat dem?» Alice gissade genast att han sökte efter solfjädern och handskarna, och då började hon så snällt att söka med; men allt var förändrat sedan hon hade badat i tårar; — till och med den stora salen med glasbordet och den lilla guldnyckeln hade försvunnit.

Rätt snart märkte kaninen Alice, där hon gick omkring och sökte och sökte; — och då röt han till henne i vredgad ton: »Nå, Mary Ann, vad har du här att göra? Spring genast hem och hämta mig ett par handskar och en solfjäder! Nå, raska på nu bara!» Och Alice blev så förskräckt att hon genast sprang i väg åt det håll dit han pekade, utan att alls försöka förklara att han misstog sig på person.

»Han trodde att jag var hans tjänsteflicka», sade hon för sig själv medan hon sprang. »Nog blir han bra flat när han märker vem jag är! Men det är nog bäst att jag hämtar hans solfjäder och handskar, — det vill