»Nå äntligen kan man då röra på huvudet!» sade Alice förtjust; men strax därefter blev hon mycket förskräckt, då hon märkte att hennes axlar var borta: allt vad hon kunde se var en omätligt lång hals, som steg upp som en stjälk ur ett hav av grönska djupt nere under henne.
»Vad kan allt det där gröna vara?» sade Alice. »Och vart har mina axlar tagit vägen? Och mina stackars små händer! hur kan jag inte se er?» Hon rörde nog på dem medan hon talade, men då hördes bara ett sakta prassel i grönskan under henne.
Då hon inte tycktes ha någon utsikt att föra händerna upp till huvudet, försökte hon böja huvudet ner mot dem; och då blev hon förtjust, för hon märkte att hon kunde slingra och vrida och vända halsen omkring åt alla håll, såsom en orm. Hon hade just lyckats böja den i en behagfull krumelur, och ämnade dyka ner i grönskan, — som hon märkte att bara var topparna av de trän, under vilka hon hade spatserat, — då ett plötsligt fräsande skrämde henne, så att hon förskräckt drog sig tillbaka: en stor duva hade flugit henne rakt i ansiktet och smällde henne med sina vingar.
»Orm!» skrek duvan.
»Jag är visst inte någon orm!» sade Alice harmset. »Låt mig vara i fred!»
»Jo det är du! Orm!» skrek duvan igen, men i betydligt spakare ton, och tillade i ett slags snyftning: »Nu har jag då försökt på alla de sätt, och ingenting hjälper!»
»Jag har inte en aning om vad du menar», sade Alice.
