56
»Jag har byggt bo vid trädrötterna och i trädgårdssängarna och i häckarna», sade duvan utan att höra på henne, »men de där ormarna! — man kan då inte göra dem i lag!»
Alice blev allt mer förundrad, men hon märkte att det inte tjänade till någonting att försöka få muntur innan fågeln hade talat ut.
»Som om det inte vore bråkigt nog att lägga ägg och att kläcka ut dem», sade duvan; »— här skall man ännu dessutom hålla utkik efter ormar dag och natt! Nu har jag inte fått sova på tre veckor!»
»Det var ju förfärligt ledsamt!» sade Alice, som började begripa vad hon menade.
»Och just när jag hade byggt i det högsta trädet i hela skogen», fortsatte duvan och höjde sin röst till ett skrik, »och just när jag tänkte att jag äntligen skulle få vara i fred för dem till slut, så skall de naturligtvis komma nerringlande uppifrån himmelen! Usch! gå bort, otäcka orm!»
»Jag är inte en orm, hör du inte» sade Alice. »Jag är ju en — en —»
»Nå, vad är du?» frågade duvan. »Jag ser att du ämnar hitta på en osanning!»
»Jag är en liten flicka», sade Alice, ganska tveksamt, för hon mindes de många förändringar hon hade genomgått den dagen.
»Jo, det var mig ett trevligt påhitt!» sade duvan med det allra största förakt. »Tror du inte jag har sett små flickor förr? Inte har de sådana där halsar! Nej, nog är du en orm! Härnäst vill du väl inbilla mig att du aldrig har ätit ägg heller!»
