62
Lakejen tycktes anse att ögonblicket nu var kommet att upprepa sin anmärkning. »Jag skall sitta här den ena dagen efter den andra», sade han.
»Men vad skall jag göra?» frågade Alice.
»Ta’ två kattor och köra!» svarade lakejen och började vissla.
»Nå att tala med honom tjänar inte någonting till», sade Alice förtvivlad, »han är alldeles idiotisk.» Och så öppnade hon själv dörren och gick in.
Dörren ledde in till ett stort kök, som var alldeles fullt av rök från ena änden till den andra. Hertiginnan satt på en trebent stol mitt i köket och skötte om ett lindebarn; köksan lutade sig över elden och rörde om i en stor kittel, som tycktes vara full av soppa.
»Det är bestämt för mycket peppar i den där soppan!» sade Alice för sig själv, så gott hon kunde, för hon nös så förskräckligt.
Det var bestämt för mycket peppar i luften. Själva hertiginnan nös till ibland; och lindebarnet nös och gallskrek turvis utan ett ögonblicks uppehåll. De enda saker i köket som inte nös var köksan och en stor katt, som satt bredvid spiseln och log så munnen gick från ena örat till det andra.
»Vill Ni vara så vänlig och tala om för mig, varför Er katt ler så där?» frågade Alice litet tveksamt, för hon var inte säker på att det passade sig att hon talade först. Men hertiginnan svarade mycket vänligt:
