slammer, som om ett fat eller en kruka hade slagits i tusen bitar.
»Var då så god och tala om, hur jag skall komma in», sade Alice.
»Det kunde vara något slags förstånd i det där knackandet», fortsatte Grodlakejen, »om vi hade dörren emellan oss. Till exempel, om du vore därinne, så kunde du ju knacka för att be mig släppa dig ut igen.»
Hela tiden medan han talade stirrade han rakt i vädret, och det tyckte Alice var mycket ohövligt. »Men kanske han inte rår för det», tänkte hon; »hans ögon sitter så högt uppe på hans huvud. Men svara på mina frågor borde han väl ändå kunna. — Hur skall jag komma in?» sade hon ännu en gång.
»Jag skall sitta här», anmärkte Grodlakejen, »tills i morgon —»
I samma ögonblick öppnades dörren, och ett stort porslinsfat kom utdansande rakt förbi lakejens huvud, — det var nära att ta näsan av honom, — och slogs i kras mot ett av träden bakom honom.
»— eller kanske tills i övermorgon», fortsatte lakejen i samma ton, just som om ingenting hade hänt.
»Hur skall jag komma in?» upprepade Alice med höjd röst.
»Skall du alls komma in eller inte?» sade lakejen. »Det är också en fråga förstås.»
Det var det visst, det; men Alice tyckte inte den var trevlig alls. »Det är verkligen fasligt», muttrade hon, »vad alla de här varelserna är bråkiga. Man kan bli alldeles ifrån sig!»
