»Det beror till stor del på, vart du vill komma!» skrattade katten.
»Det bryr jag mig inte så noga om, —» sade Alice.
»Då skall du bara gå vidare», sade katten.
»— bara jag kommer någonstans, —» sade Alice.
»Dit kommer du nog till sist», sade katten.
Det förstod Alice var obestridligt; därför gjorde hon en annan fråga.
»Vad bor här för folk i grannskapet?»
»Ditåt», sade katten, och svängde med högra tassen, »bor en hattmakare; och ditåt» — han svängde med vänstra tassen — »bor påskharen, — han som lägger ägg om påsken, du vet. Hälsa på hos vilkendera du vill, — galna är de båda.»
»Ja men jag tycker inte om galningar», sade Alice.
»Dem undgår du inte», sade katten. »Galna är vi alla här. Jag är galen. Du är galen.»
»Hur vet du att jag är galen?» sade Alice.
»Annars hade du väl inte kommit hit», sade katten.
Alice tyckte inte att det var något bevis; men hon sade: »Nå hur vet du att du själv är galen?»
»Att börja med», sade katten, »medger du väl, att er hund därhemma inte är en galen hund, — eller hur?»
»Nej, det är den väl inte», sade Alice.
»Nåja», sade katten. »Er hund viftar på svansen när den är nöjd, och morrar när den är arg. Jag viftar på svansen när jag är arg och morrar när jag är nöjd; — alltså är jag väl galen då?»
»Inte kallar jag det att morra, det är ju att spinna», sade Alice.
