»Säg då vad du menar», sade påskharen.
Det gör jag ju», sade Alice, »åtminstone — åtminstone menar jag vad jag säger, och det kommer ju på ett ut.»
»Ingalunda!» sade hattmakaren. »Tror du kanske att ’Jag ser allt vad jag äter’ och ’Jag äter allt vad jag ser’ kommer på ett ut?»
»Eller tror du kanske att ’Jag tycker om allt vad jag får’ och ’Jag får allt vad jag tycker om’ kommer på ett ut?» frågade påskharen.
»Eller tror du kanske att ’Jag andas vidare, så länge jag sover’ och ’Jag sover vidare, så länge jag andas’ kommer på ett ut?» tillade sjusovaren; — men han talade i sömnen.
»Det kommer på ett ut för dig», sade hattmakaren, och så blev det tyst en lång stund. Alice grubblade över kråkor och pulpeter så hon höll på att bli galen.
Hattmakaren var den första som avbröt tystnaden. »Vilken dag i månaden är det?» frågade han av Alice; — han hade tagit fram klockan ur västfickan och såg bekymrat på den, skakade om den då och då, och förde den sedan upp till örat.
Alice funderade ett ögonblick och svarade sedan: »Den fjärde.»
»Två dagar efter!» suckade hattmakaren. »Jag sade dig ju, att smör inte dugde att smörja den med!» röt han förbittrad åt påskharen.
»Ja men det var den allra bästa sortens smör», svarade påskharen milt.
»Det måtte visst ha varit brödsmulor med», mutt-
