driva tiden med att försöka gissa gåtor, som inte har förnuftiga svar. Den är alltför värdefull för sådant.»
»Om du kände tiden så väl som jag», sade hattmakaren, »skulle du inte tala om den. Tiden är han.»
»Jag förstår inte vad Ni menar», sade Alice.
»Naturligtvis», svarade hattmakaren med en föraktfull knyck på nacken. »Men du borde inte vara taktlös nog att tala om att du inte förstår det!»
»Inte behöver man någon takt när man talar», sade Alice, »det är bara när man sjunger som man slår takten».
»Och då täcks du gräla på mig för att jag vill fördriva tiden, fast du själv slår takten!» utropade hattmakaren. »Ser du då inte att han inte vill gå? — Men du förstår kanske tiden bättre än jag; — jag vet nog att han för sina vänner gör nästan vad som helst. Till exempel, om klockan är nio på morgonen och skoltimmarna just skall till att börja, behöver man bara ge tiden en vink, då går han fort undan och vips är det middagstid!»
(»Jag vånnar det vore så väl!» viskade påskharen för sig själv.)
»Det vore väldigt bra, det där», sade Alice tankfullt, »— men då — då vore jag ju inte hungrig förstås!»
»Kanske inte genast», sade hattmakaren, »men du kunde ju be honom låta det vara middagstid hur länge som helst.»
»Är det därför här alltid är tédags?» frågade Alice.
Hattmakaren skakade sorgset på huvudet. »Nej då!» svarade han. »Tiden är mig aldrig i lag sedan förliden påsk. — Det var just innan han där lade sina ägg,
