82
Det svaret gjorde Alice så förbluffad, att hon lät sjusovaren berätta vidare en liten stund utan avbrott.
»De ritade allt möjligt, sade sjusovaren, gäspande och gnuggande sig i ögonen, för han blev allt sömnigare, — »allt möjligt sådant som började på M.»
»Varför?» sade Alice.
»Varför inte?» sade påskharen.
Alice blev tyst.
Sjusovaren hade slutit ögonen och höll på att slumra in; men hattmakaren nöp honom så att han vaknade med ett litet skrik och fortsatte: » — började på M, såsom mössöron och månsken och myckenhet — du har väl sett att det ofta i tidningen står om ’en myckenhet’; — har du nånsin sett en bild av en myckenhet?»
»Jag vet inte», sade Alice förvirrad, »— jag kan aldrig tänka —»
»Om du intet vet och aldrig kan tänka», avbröt henne hattmakaren hetsigt, »så var då åtminstone tyst!»
Det blev för mycket för Alices tålamod. Hon steg förbittrad upp och gick sin väg. Sjusovaren somnade genast, och ingendera av de två andra brydde sig det ringaste om att hon gick, fast hon vände sig om ett par gånger, halvt i hopp att de skulle be henne komma tillbaka. Det sista hon såg var att de försökte stoppa sjusovaren ner i tékannan.
»Dit går jag då aldrig mer!» sade Alice, där hon letade sig väg genom skogen. »Det var den galnaste tébjudning jag nånsin har sett i hela mitt liv!»
Just då hon sade detta, märkte hon att ett av träden hade en dörr, som ledde rakt in i det. »Det där var lustigt!» tänkte hon. »Men allt är så lustigt i dag.
