en smörgås; sedan upprepade hon sin fråga: »Varför levde de på bottnen av en brunn?»
Sjusovaren tog sig en eller två minuters betänketid igen och svarade sedan: »Jo det var en sirapsbrunn.»
»Det finns ingen sådan!» började Alice förargad; men hattmakaren och påskharen skrek båda: »Sch! sch!» och sjusovaren sade buttert: »Om du inte kan bära dig hövligt åt, så får du fundera ut slutet av sagan själv!»
»Nej, var så snäll och berätta vidare!» bad Alice. »Jag skall inte avbryta dig mera. Det finns väl en då!»
»En, jaså!» sade sjusovaren försmädligt. Men han samtyckte till att fortsätta: »Och de tre små flickorna — de lärde sig rita — förstås! — —»
»Vad ritade de?» frågade Alice, alldeles glömsk av sitt löfte.
»Sirap!» svarade sjusovaren, utan att alls betänka sig denna gång.
»Jag vill ha en ren kopp», avbröt honom hattmakaren, »låt oss alla flytta oss en plats vidare!»
Han flyttade sig medan han talade, och sjusovaren följde honom, och påskharen satte sig på sjusovarens plats, och Alice måste ganska motvilligt sätta sig på påskharens. Hattmakaren var den enda som vann något på bytet, och Alice fick det betydligt sämre, för påskharen hade just stjälpt ut mjölkkannan i sitt téfat.
»Hur kunde de rita sirap?» frågade hon sjusovaren, mycket försiktigt, för hon ville inte förarga honom igen.
»Rita — ret — rutti’t!» svarade sjusovaren; »det begriper du väl!»
6 — Alices äventyr i underlandet
