88
som på alla de andras, och då kunde hon ju inte se om de var trädgårdsdrängar eller krigare eller främmande från Klöverlandet eller tre av hennes egna hjärtebarn.
»Hur skall jag veta det?» svarade Alice, helt förundrad över sin egen djärvhet. »Inte är det min sak.»
Hjärter Dam blev eldröd av ilska, stirrade vilddjurslikt på henne ett ögonblick och röt: »Nacken av på henne! nacken av!»
»Prat!» sade Alice mycket lugnt och högt.
Då teg drottningen.
Kungen lade sin hand på hennes arm och sade blygt: »Min vän, kom ihåg att hon är ett barn!»
Drottningen vände honom förtretad ryggen och sade till Hjärter Knekt: »Omvänd dem!»
Hjärter Knekt gjorde det mycket förståelsefullt, med en spark.
»Stig opp! sade damen i hög, gäll ton; och genast sprang de tre trädgårdsdrängarna upp och började bocka och bocka, för kungen och för damen och för knekten och för hela den kungliga familjen och för alla andra med.
»Sluta opp med det där!» röt drottningen. »Ni gör mig nervös!» Sedan vände hon sig till rosenträdet. »Vad är det här för ett sätt?»
»Nåd, Ers Majestät!» utropade Tvåan i bönfallande ton, och kastade sig på knä, »vi ha nog försökt —
»Jaha!» sade damen, som under tiden hade undersökt rosorna. »Nacken av på dem! nacken av!» Och processionen tågade vidare, men tre av knektarna blev kvar för att halshugga de olyckliga trädgårdsdrängarna, som störtade fram till Alice för att få beskydd.
