»Inte ska’ de få halshugga er!» sade Alice, och så gömde hon dem under en stor blomkruka i närheten. De tre knektarna gick omkring och sökte dem helt lugnt i ett par minuters tid; sedan anslöt de sig i tysthet till processionen.
»Är deras huvud av?» röt damen.
»De har förlorat huvudet, Ers Majestät», ropade knektarna.
»Skönt!» sade damen. »Spelar du krocket?»
Knektarna teg och såg på Alice; frågan var tydligen ställd till henne.
»Javisst!» sade Alice.
»Kom då genast hit!» röt damen; och Alice anslöt sig till processionen; hon undrade mycket vad som härnäst skulle hända.
»Det — det är mycket vackert väder i dag!» sade en försagd röst vid hennes sida. Det var den vita kaninen, som gick bredvid henne och ängsligt tittade henne i ansiktet.
»Mycket», sade Alice; — »var är hertiginnan?»
»Tyst, tyst!» sade kaninen sakta och brådskande. Han såg sig ängsligt omkring medan han talade, sedan höjde han sig på tå, lade munnen tätt intill hennes öra och viskade: »Hon är dömd att avrättas!»
»Så-å, — för vad?» sade Alice.
»Sade du ’så det var skada!’» frågade kaninen.
»Nej, det sade jag visst inte», svarade Alice; »för jag tycker inte alls att det är någon skada. Jag sade: ’så-å — för vad?’»
»Hon hade gett drottningen en örfil —» började kaninen. Alice skrattade till, »Åh tyst för all del!» vis-
