innantill vid första repetitionen. Alina gjorde några anmärkningar, och Albin, styckets författare, höll ett längre föredrag om rollens rätta uppfattande samt huru nödvändigt det vore att grundligt sätta sig in i karaktären, hvilket dock ingen kunde riktigt göra som ej på en gång vore författare och regissör.
»Ursäkta mig, Albin», anmärkte Alina, »här är ni bara författare och inte regissör.»
»Det är just det som grämer mig», förklarade Albin. »Jag är författare, men skulle hällre vilja vara regissör, ty det är ändå han som afgör ett styckes framgång. Jag tror, att jag för framtiden afstår från författarskapet, hvilket ingenting är i och för sig, endast i förening med scensättningen och den dekorativa utstyrseln, och egnar mig uteslutande åt den högre uppgift som ligger i regien.»
Alina och Elof skrattade åt honom, men Albin tog saken på fullt allvar och sökte vinna skådespelerskan för sin åsigt. Alina menade dock, att om någon skulle ega företrädet, vore det väl hvarken författaren eller regissören, utan skådespelaren. Det vardt ett ganska lifligt meningsutbyte, som rätt mycket intresserade Elof, hvilken bad Alina och Albin icke glömma, att kritiken också hade sin betydelse; men han måste, så mycket det än kostade på honom, gå till sin bostad för att »plugga» med sin roll och låta
