»Recensenten är inte hemma på tiljorna. Han kommer af sig», hviskades i salongen. »Man skall få se, att alt sammans går sönder.»
Men då inträdde Alina och räddade akten. Hon hälsades äfven på denna scen med starka handklappningar samt utförde rollen till hela salongens förtjusning. Elof var redan glömd. Man tänkte blott på Alina.
Första akten slöts under allmänt jubel. Alinas ifrigaste beundrare skyndade in på scenen, där de icke rymdes, utan måste stå i packad skock mellan kulisserna för att uttrycka sin häjdlösa hänryckning. Det var endast med stor möda man kunde få scenen fri till nästa akts början.
»Du måste vara lugnare och säkrare på rollen, käre Elof», hviskade hon, »och röra dig ledigare. Hur många gånger har du inte i dina recensioner predikat om hållning och lämpliga åtbörder! Glöm inte, att det är mot mig du spelar. Tänk på, att de känslor jag visar mot älskaren på scenen äro just de som jag i verkligheten hyser för dig.»
Hon nickade och var redan inne på teatern. Han måste följa henne. Den stora kärleksscenen, styckets allra vigtigaste scen, skulle nu utföras mellan Alina och Elof. Hon log mot honom. Men det var ju ett teaterleende, beräknadt för åskådarne, ej för honom. Hela denna kärlek vore ju blott ett spel! Det vore något som
