nöje talade därom, såsom hade de skrifvit stycket, inöfvat det och skulle nu också spela det.
»Det var för innerligt snält af doktorn att åtaga sig den där rollen, hvilken egentligen inte är så rolig», sade grefvinnan till Elof, som ännu i sista stund före spektaklet gick och läste sin läxa. »Huru skulle det annars ha gått med vår tillställning, som vi haft så mycket besvär med!»
»Tror kunglig sektern», tillspordes Albin af samma fruntimmer, »att den där doktorn, han fästmannen, vet jag, verkligen kan spela i kunglig sekterns charmanta pjes? Betänk, att det är själfva älskarerollen!»
»Vi vilja hoppas det bästa», svarade Albin, ryckte på skuldrorna och bugade sig artigt.
Förhänget drogs till sidan. Förste älskaren visade sig snart. Han hade en ganska maktpåliggande andel i styckets »exposé». Elof darrade på rösten och skalf i hela kroppen. Det var ohyggligt att se hela denna människohop framför sig och veta, att de alla hade sin uppmärksamhet på honom.
Att det skulle kännas så svårt att uppträda på teatern! Han kom i håg alla debutanter som han behandlat så strängt, om också rättvist, i sina recensioner, men ju mera han kom i håg dem, dess mindre kom han i håg rollen. Det svartnade för ögonen på honom.
