åtaga sig att presidera vid festen? Det är ju bara en liten oskyldig tillställning. Grefvinnan får säga hvad hon vill, och friherrinnan också. Alina Frank vet nog hvad hon gör, och den här gången är ju fästman med. En fästman kan verkligen vara till nytta någon gång ... Låt oss få en treflig bål.»
Man gaf sig ut på upptäcktsresor i månskenet efter skådespelerskan, teaterförfattaren och den olycklige teaterälskaren som skaffat sällskapet så stort nöje.
Alina gick ensam på stranden i djup grämelse öfver den misslyckade teaterföreställningen. Det var henne omöjligt att tänka på Elof med samma ömhet som förut. Att hon verkligen älskat honom, var hennes fasta öfvertygelse, och hon älskade nog honom ännu, men han hade grymt lönat henne. Att så blottställa henne, vore nästan oförlåtligt. Då det gälde hennes konst, finge alt annat vika.
Hon varseblef en annan vandrare på stranden, men undvek honom. Det var Albin Berg, som med långa steg klef omkring bland den uppkastade tången och kände sig benägen att klaga sin nöd för vågorna som kommo långsamt rullande mot land.
Albins författarefåfänga var djupt sårad. Det var ej blott i första ögonblicket efter det ridån fallit som han kände hätskhet mot Elof.
