Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105
ALINA FRANK.

Äfven nu var hans sinne fyldt af bitterhet mot ungdomsvännen.

Han trodde sig i det svaga månljuset igenkänna Alina och ville närma sig henne, men hon flydde undan för att få vara ensam med sina bekymmer.

Alina kunde ej längre dölja för sig, att Elof icke förstod sig det ringaste på skådespelarkonst. Öfver den vissheten erfor hon mycken ledsnad, kanske ej häller så liten förtrytelse. Och en sådan person skulle vara konstgranskare och skulle gå vid hennes sida genom lifvet!

Ej häller Albin tviflade på Elofs oförmåga att begripa dramatisk konst. Han önskade ej längre vara ensam, utan ville åter träffa någon, för hvilken han kunde beklaga sig, och som han icke hade lust att förtro sig åt det sladdrande badsällskapet, sökte han få tag i den skepnad som jämte honom irrade på stranden och hvilken ej kunde vara någon annan än Alina, hvarför han skyndade på sina steg och var nära att hinna upp henne.

Men hon var då ej ensam längre. Bredvid henne varsnade Albin en manlig figur, och de tycktes vara i lifligt samtal. Att det icke vore Elof, trodde Albin sig se. Hvem kunde det vara, med hvilken Alina gick så förtroligt samtalande på denna sena timme och i denna aflägsna trakt?