»Ditt skådespel? ... Har du det färdigt?»
»Huru skulle jag kunnat arbeta på det här?»
»Då tycker jag, min vän, att du bör fara till baka till Stockholm och skrifva det färdigt. Vi ha ännu några veckor till spelårets början. Under den tiden kan du sluta af skådespelet. Så läser du det för mig, när jag kommit hem igen, och jag börjar lära mig min roll på samma gång du lemnar in det till teatern ... Vet du hvad jag skall spela i Kristiania? ... Du hör inte på mig, tror jag. Är du då inte det minsta intresserad af att jag skall uppträda inför en för mig alldeles ny publik?»
Elof vände sig bort och svarade icke. Han var häftigt upprörd. Men Alina fortfor att tala om det stundande gästspelet.
De togo afsked af hvarandra, ett vänligt afsked, men tämligen ljumt. Elof kände sig mycket olycklig. Han hade önskat få trycka henne till sitt hjärta, att få säga henne alla de kärleksrika ord, som darrade på hans läppar, men då var hon redan borta. Plötsligt vände hon dock om, fattade Elofs båda händer och tryckte dem ömt samt lutade sitt hufvud mot hans skuldra.
Då infann sig åter den forna lyckan, som Elof ögonblicket förut trott vara för alltid försvunnen. En känsla af ljuf sällhet genomströmmade honom. Alina älskade honom ändå mer än alt annat. Han slog armarna så fast om
