Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
112
ALINA FRANK.

hennes lif, som om han aldrig velat släppa henne.

Alina erfor verkligen smärta öfver att skiljas från sin fästman, och det var med djup, uppriktig känsla af ömhet som hon smekte hans kind.

»Adjö, älskling», hviskade hon mildt. Men så ryckte hon häftigt till, liksom erinrade hon sig något:

»Elof, du!» utbrast hon i sin vanliga ton. »Jag skickar dig alla recensioner i norska blad, som förstå uppskatta min konst, och dem öfversätter du ju och sätter in i stockholmstidningarna. Det gör du nog, vännen min?»

Ännu en handtryckning, och hon ilade bort. Elof stod häpen, liksom berörd af något isande kallt. Vore det då för recensionernas skull som Alina visat så plötslig ömhet?

Den misstanken fann han själf ovärdig, men kunde ej fördrifva den.


——————


VII.


Man var i slutet af augusti. Alt sedan sin återkomst till Stockholm hade Elof arbetat på sitt skådespel, och det var nu nära färdigt. Han hade stängt sig inne och skrifvit från morgon