på fröken Franks, men i synnerhet på Liberts. I sin åstundan att vara fullt opartisk, vardt han kanske alt för sträng, men Elof var ovanligt nöjd med hvad han skrifvit och viste, att det varit i känslan af sin pligt som han skrifvit så och icke annorlunda.
Morgonen därpå lästes hans recension med mer än vanlig uppmärksamhet. Sammanfattningen af teatervännernas yttranden därom på operakällaren, utanför Rydbergs och »i torget» var följande:
»Bra oförskämdt att på det sättet sabla ned ett stycke.»
»Recensenten inbillar sig nog, att hans egen pjes skall göra så mycken större lycka.»
»Skulle man någonsin kunna tänka sig en så kitslig recension som öfver Liberts spel?»
»Hvad skall man säga om en karl som så oförskämdt angriper sin tillkommande hustru?»
»Så brådtom han har haft också!
Skandal, det var hufvudomdömet. Det var endast doktor Malén som kom och skakade hand med recensenten och lyckönskade honom, att ändtligen ha fått ögonen öppnade.
Då Albin Berg mötte Elof, låtsade han icke se honom. Libert lät på Sällskapet undfalla sig något om nödvändigheten att bestämma skottpengar för utrotande af de skadedjur som kallas
