recensenter. I en liten skämttidning fann man en lika lustig som elak karikatyr öfver Elof Bäck.
Den på detta sätt misshandlade recensenten kände sig just icke väl till mods, men i förlitande pä sin ärlighet bar han hufvudet högt och såg alla oförskräckt i ögonen.
»En fräckhet utan like», sade man då.
Han gick till Alina och fann henne i mycket upprördt tillstånd. Hon hade gråtit. Det gjorde honom obeskrifligt ondt, men han kunde likväl icke ångra hvad han skrifvit.
»Elof, du har aldrig älskat mig!» utbrast Alina.
Det låg så mycken bitterhet, men ock sann känsla i detta utrop, att Elof öfverraskades. Djupt allvarlig sorg var uttryckt i hela hennes väsen. Elof ville fatta hennes hand, men hon undvek det och höjde mot honom sina tårfylda ögon samt upprepade förebråelsen, att han aldrig älskat henne.
Hvilken oväntad beskyllning!
»Skulle den komma däraf», sporde Elof, »att jag som recensent nödgas följa min öfvertygelse?»
»På din öfvertygelse vill jag inte inverka», förklarade Alina. »Klandra gärna mitt spel. Det är både din rätt och din skyldighet, i fall anledning skulle finnas någon gång. Men sättet är sårande. Inser du inte det?»
Elof talade med varm öfvertygelse om sin
