öfver stycket, icke en enda ville han se. Han ville icke gå ut dagen efter föreställningen. Det var dock icke lidet långt på förmiddagen, då han befann sig på en vandring i staden. Han kom att gå förbi ett tidningskontor. Han stannade. Om han likväl skulle kasta en blick i den tidning, där han själf var ordinarie teateranmälare, men där granskningen af hans skådespel anförtrotts åt en annan tidningsman? Det kunde vara intressant nog kanske att läsa hvad ställföreträdaren skrifvit på natten. Han måtte väl vara opartisk, det vill säga taga författarens parti mot den oförståndiga och orättvisa allmänheten.
Elof såg sig först omkring, om någon skulle gifva akt på honom, och späjade därefter försigtigt genom glasdörren. Där inne syntes ingen enda tidningsläsare. Han gick in, letade på disken efter Dagsljuset, men fann det icke. Han läste de andra tidningarna, hvar enda en, och fann i alla riktigt nedriga recensioner. Alla förklarade stycket misslyckadt. Det vore för långt, hette det, för bredt, för oklart och tillkrångladt. Det saknade de oundgängliga vilkoren för ett dramatiskt arbete.
»Mår herrn illa?» frågade tidningssäljerskan. »Ska’ det vara ett glas vatten?»
Elof rodnade, bleknade och vacklade, men hakade sig fast vid disken och förklarade sig må ganska bra.
