och en roll spelas, men själf förmådde hvarken skrifva eller spela.
Och Alina! Huru skulle hon taga detta nya nederlag? Nu önskade Elof, hvad han förut alltid föraktat och ansett orätt, att recensenterna skulle låta nåd gå för rätt. Han önskade det för Alinas skull, endast för hennes skull, trodde han.
Men så kom en svart tanke flygande och slog sig ned hos honom:
»Om det vore Alinas fel, att skådespelet icke gjort lycka!»
Vore hon verkligt mäktig att uttrycka dessa starka känslor, som han nedlagt hos hjältinnan? Kunde hon fullt riktigt framställa djupet i den karaktären?
Han erinrade sig hvad hans åsigt varit, innan han gjorde hennes personliga bekantskap. Sedan dess hade hon visserligen gjort stora framsteg, naturligtvis mest genom det inflytande han själf utöfvat ...
»Åh, jag är en egenkär narr!» ljöd det i Elofs inre.
Men, tank ändå ... omöjligt vore det icke, om Alina skämt bort hans verk, det han utarbetat med så mycken omsorg. Huru förskräckligt för en författare att på det sättet bero af en annan person! Hvarför hade han också låtit öfvertala sig att skrifva rollen med tanken på Alina?
Han föresatte sig att icke läsa recensionerna
