Elof att ha fått en teaterpjes uppförd. Han hade sett det på affischen.
»I dag är det ny affisch», tillade han. »Spektaklet är instäldt i anseende till fröken Franks hastligt inträffade sjukdom.»
Alina sjuk! Spektaklet instäldt för hennes skull! Det hade aldrig förr inträffat. Elof ilade till hennes bostad. Skulle skådespelet också ha misslyckats för hennes skull, kände författaren att han fortfarande älskade henne, icke skådespelerskan, men kvinnan.
»Vet herrn», sade pigan som öppnade tamburdörren, »fröken är visst riktigt sjuk, men hon vill inte lägga sig, och doktorn får ingen reda på henne. Stackars min snälla fröken!»
Elof förskräcktes, då han kom in till Alina och fann henne nästan oigenkänlig. Ansigtet var knapt mera vackert. Det var åldradt. Ögonen, dessa underbara ögon, som så många gånger blixtrat eller smålett, varit oemotståndligt tjusande eller stolt tillbakavisande, hade förlorat både glans och uttryck. Hela den förut så bedårande skönheten var försvunnen.
Elof glömde sin egen bedröfvelse och skyndade med ömt deltagande till den stol, där Alina satt hopsjunken i slapp liknöjdhet. Han fattade hennes hand, hvilken var lika kall som hans egen var feberhet.
Icke ett enda förebrående ord, men Elof
