kunde nog märka, att hon betraktade hans skådespel såsom orsaken till sin sorgliga belägenhet. Han sökte uppmuntra henne, men hon var otillgänglig för hvarje tröstande ord eller ömhetsbetygelse.
»Elof», utbrast hon efter en stunds pinsam tystnad, »vet du, att man i går hvislade från tredje raden?»
Det tyckte Elof vara omöjligt, i synnerhet kunde man ej ha hvislat åt skådespelerskan. Han försökte småle, men leendet dog genast bort, då han såg den ängslan som uttryckte sig i Alinas trötta drag.
»Jag skulle aldrig ha åtagit mig rollen», tillade hon.
Läkaren kom ännu en gång. Han var orolig öfver Alinas tillstånd, föreskref inga läkemedel, men ålade fullständig hvila och lät Elof förstå, att han borde lemna den sjuka och ej återkomma förr än dagen därpå.
»Ett dygns ro kan måhända uträtta något», tillade han och aflägsnade sig med Elof.
Då Elof dagen därefter kom till Alina, öfverraskades han af en ny, stor förändring. Hon såg åter frisk ut, var därför åter vacker och därmed å nyo ung. Ögonen glänste muntert. Hållningen var spänstig och rak. I hela hennes väsen yttrade sig lefnadsmod och kraft.
