Hon ville endast tänka på de nya rollerna på den främmande teatern, där hon skulle fördunkla de inhemska skådespelerskorna. Det var onekligen en tröst för henne att ha detta att tänka på, och snart tänkte hon kanske ej häller på annat.
»Fram åt, endast fram åt!» var hennes konstnärliga lösen.
Elof gick åter ensam »i torget». Det var en vacker vinterdag och mycket folk i rörelse. Många skyndade till sina arbeten eller nöjen. Några drefvo som vanligt omkring och sökte döda tiden med skvaller och småprat. Alt var sig likt på Stockholms fina lustvandringsplats, men Elof fann det mycket olikt. Han hade haft en underbar dröm, tyckte han, en som än gjort honom så lycklig, än så djupt bedröfvat honom. Nu hade han vaknat, men drömmen glömde han ej så lätt.
Man vände sig om och såg efter honom. Man skrattade åt skådespelerskans f. d. fästman och den misslyckade teaterförfattaren. Somliga fälde hårda uttryck om hans recensioner och äfven om hans författarskap, mest om det senare. En författare som misslyckas anses ofta icke blott såsom en stackare, utan också såsom en dålig människa, som man har rätt att förakta.
Där stod en klunga skådespelare, glade, hygglige karlar, som nickade vänligt åt Elof
