Förnämligast ville han taga dramatiken under behandling, uttala sanningens ord om svenska scenen, i synnerhet om det sätt hvarpå det högre skådespelet tolkas på kunglige teatern och gifva teaterstyrelsen några väl behöfliga råd och anvisningar. Han skref en utförlig kritik ofver »Wallensteins död» och uttalade sig med stor frimodighet om återgifvandet af hufvudrollen, men med ännu större om Schillers författarskap. Kritiken såg dagens ljus i tidskriften några månader efter det stycket åter nedlagts. Ingen talade om den kritiken af den orsak, att ingen mer än författaren och korrekturläsarne hade läst den.
Detta var förargligt, men kom sig naturligtvis af brist på estetisk uppfostran hos allmänheten. Personligen för Elof var det så mycket förargligare, som han på det sättet icke kunde skaffa sig föda och husrum. Visserligen kunde han lefva på lån — det hade han gjort i Upsala — men det öfverensstämde icke med de stadgade åsigter, som nu utmärkte en författare hvilken skulle »göra epok» i den fosterländska literaturen.
Han var tjugufem år, ville vara oberoende och kände behof af ett ordnadt lif, med ordentliga middagar på operakällaren, kaffe och punsch på operakafét, någon gång ett litet efterspel på Kung Karl, bokräkning hos Samson & Wallin, en snygg dubblett med brysselmattor vid början af Norrmalm, anständiga gångkläder från någon
