evinnerliga middagarne, drifveriet i östra allén, färderna till Djurgården, spelpartierna, pratet och skvallret och hela det där nutidslefvernet. Stockholm höll på att ta lifvet af mig, så ung jag än är. Jag tänkte på klippor och hafsskum, friska vindar, smorlädersstöflar, flundror och Kosterbåtar. Jag längtade efter alt detta, efter natur i alldeles oförfalskad skepnad, genomärlig natur.
Du tror kanske, att jag ej funnit något i den vägen. Jo, det är just det jag har, min käre Alrik, mycket mer än som kan anas af dig, hvilken inbillar dig bo i naturens sköte för att du har sommarnöje vid Ulriksdal och far dit ett par tre gånger i veckan. Men det är icke just här på badorten som naturen är mest oförfalskad. Det är långt ute i skären, och det är också där jag mest vistas. Hade icke Corneliusson, min båtkarl, sett så ömkligt genomblöt ut i dag, skulle jag ej låtit regnet skrämma mig kanske nu häller från att gifva mig af dit bort, fjärran från den fördömda bildningen, hvilken jag egentligen hatar. Det gläder mig att kunna säga det åt dig, ehuru du troligtvis icke förstår mig.
Kan du tänka dig hvilka jag träffade här redan vid landgången? Jo, Pontus och Eberhard och ännu ett par af våra närmare bekanta. Jag svor ve och förbannelse öfver dem, skakade hand med dem, såg så glad ut, som min förställningsgåfva medgaf, önskade dem dit där pepparn
