frodas och åt middag i deras sällskap, middag med Lafitte, Romande och Moët. Det var mitt första inträde i naturens sköte här på kusten.
De glada gossarne ville göra upp båtlag med mig, ty de ha naturligtvis båt och segla kanske en hel timme hvarje dag, när de ej äro hindrade af frukostar och andra högtider. Jag bad dem dra för tusan — det var vid sista glaset, ett Amontillado, som ej var illa — och de skrattade och funno mig särdeles älskvärd.
Dagen därpå hyrde jag mig en egen båt med egen båtkarl och nu gör jag mina egna seglatser dit hvarken Pontus eller de andra hitta efter. Men de äro ej de enda af »hufvudstadssocieteten», för hvilka jag råkat ut här. Friherrinnan Klingenmalm med alla sju fröknarna släpa sina oändliga klädningar i sanden vid badhuset dagarne i ända och äro midt uppe i sin vanliga sysselsättning med finare och äfven gröfre skvaller. Fru Renner är också här, och herr Renner med sina två långa pojkar som dricka konjak på förmiddagen och punsch på eftermiddagen samt därunder hinna med ett par dussin cigarrer hvardera. Något annat kunna de naturligtvis icke få tid till. Jules, den gamla hedersgossen, går här och slår för en ung flicka, som icke är mer än 35 år yngre än han, en liten, snäll och söt flicka. Vi hafva »societet», ordinarie två gånger i veckan, och extra ordinarie hvar enda kväll i
