dag, än på land, än på sjön, till och med långt ute vid fisklägena, och jag måste då naturligtvis sällskapa med dem, ty jag är väl ingen björn häller, om jag också lärt mig hata civilisationen. Nu har jag dock föresatt mig att hålla mig helt och hållet undan. De skola sannerligen icke få tag i mig. Jag har många gömställen ute i skären, men det är i synnerhet ett, som jag riktigt älskar. Tänk dig en klippa, skroflig och otillgänglig, utan ett enda träd, utan ett grässtrå, utan en bit mossa. Se, det är natur! Det är något annat än Djurgården och Ulriksdal. På den klippan står ett litet grått hus, en eländig koja. Där bor en gammal fiskare med sin dotter. Gubben är det ståtligaste hvitskägg, jag någonsin sett, — idel kraft, ärlighet, enkelhet — med ett ord: natur. Och dottern är en rask, ljushårig tös, vacker som hafsytan omkring klippan, när solen lyser därpå. Jakobina är det älskligaste naturbarn, jag någonsin kunnat tänka mig. Du tycker kanske, att Jakobina ej är något vackert namn, men om du såge henne som eger det namnet, skulle det klinga i dina öron som den ljufvaste musik. Agda är icke något fult namn, men det ljuder så stolt. Det är något örnaktigt, alt för ädelboret, öfverlägset, som gör mig rädd och förödmjukar mig. Jag tycker icke om att ödmjuka mig inför en kvinna, vore hon också den skönaste på jorden.
