märkvärdiga åsigter om kvinnans och mannens förhållanden.
Jag flyr henne, försöker åtminstone, fastän det ej alltid lyckas, och har föresatt mig att aldrig förälska mig i henne. Hon har nog af tillbedjare, tyckes det, men gynnar ingen enda, ehuru hon är vänlig och glad mot alla. Hon dansar, skämtar och ler gärna, men det ligger något egendomligt, om icke i dansen, ty hon valsar förtjusande, men i skämtet och leendet. Behagsjuk kan jag ej kalla henne. Men det är något öfverlägset hos henne som håller på afstånd, på samma gång som det drager hvar och en till henne. Med ett ord: jag förstår mig icke på henne.
Jag vill ej häller förstå henne. Min håg står nu mer åt helt annat håll. Det är natur jag vill ha och icke öfverbildning. Det är icke blott champagnen jag afskyr, utan också den finaste bordeaux — det är en liknelse, som du bör kunna fatta, om du också icke begriper huru jag kommit på dylika åsigter. Jag vill ha klart vatten eller, i brist på det, en mugg hembrygdt öl, kanske till och med hällre det senare, ty i det finnes onekligen mer »corpus».
Herlefsson är en tråkig hedersman, för fru Herlefsson är jag nästan rädd, ty så ofantligt snäll och fullkomlig förekommer hon mig, men likväl kan jag ej undgå att möta dem hvar enda
