Den herrn, om hvilken jag nu talat, är i själfva verket ganska älskvärd — det kan jag väl skrifva till dig utan att missförstås — men han tyckes arbeta på att göra sig så litet älskvärd som möjligt. Du känner honom kanske. Hans namn är Yngve Falk, en af hufvudstadens mest bekante »herrar af societeten». Han är ännu ung, men tyckes vara mätt på verlden, och det finner jag löjligt. Jag tror icke, att han vill endast väcka uppseende, utan att det är hans verkliga allvar, men det är ett allvar, åt hvilket man ej kan annat än skratta. Han skyr sällskap, och det torde väl äfven vara därför han håller en båt för sig ensam och med den far långt ut i skären, där han ligger hela dagen. Då och då möta vi honom, när vi segla omkring till fisklägena, men kan han undvika oss, så gör han, och det finner jag mindre artigt af en person, som åtminstone varit verldsman.
Jag skulle bra gärna vilja komma i ett allvarligare samtal med honom, ty jag är säker på att han kan föra ett sådant, men det tyckes vara omöjligt. Han undviker hvarje försök därtill från min sida, liksom fruktade han att få höra något obehagligt. Han undviker äfven tant Herlefsson och hennes man. Nå, vi vilja visst icke truga oss på honom, men jag skulle misstaga mig bra mycket, om ej hos herr Falk funnes något mer än han vill låta höra och något annat
