Sida:Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
156
BLAND BRÄNNINGAR.

än missnöje med oss stackars kvinnor af de bildade klasserna.

Du frågar huru han ser ut. Åh jo, rätt bra. Man skulle till och med kunna kalla honom en vacker karl, om han ej ständigt såge missnöjd ut, och det klär honom alldeles icke.

Kanske att du förvånar dig öfver, det jag så mycket skrifver om den herrn, men därom får du alldeles icke tänka illa eller tro att jag är förälskad i honom. Uppriktigt sagdt, vet jag ännu icke hvad kärlek är. Jag vet åtminstone icke på annat sätt än hvad jag läst därom. At detta skrattar du kanske och inbillar dig själf mycket väl kunna redogöra för kärleken; men då bedrar du dig, min kära Gundborg. Låt oss, framför alt, vara sanna och uppriktiga! När jag en gång får känna verklig kärlek — jag förmodar mig nog komma dit — skall jag ej underlåta att underrätta dig och mycket samvetsgrant bikta mig. Det gör jag icke för någon annan än möjligtvis för tant Herlefsson. Men du är ju min bästa vän och min jämnåriga. Du är min snälla, kära, älskade Gundborg, för hvilken jag ej har någon hemlighet och hvilken jag vet förstår mig.

Nej, jag är visst icke kär, men jag känner deltagande för den der hr Falk, ehuru jag tycker honom vara bra öfverdrifven i sina åsigter. Han är onekligen en bekantskap att göra ... Men nu