mot den svåra sjögången. Det såg vådligt ut. I båtens akter satt en herrklädd man vid styret. På min fråga, hvad det kunde vara för en båt, som endast med åror sökte taga sig fram i en sådan sjö, upplyste Corneliusson, att han tyckte det var Olaus Antonssons båt från Bredgrund, men han kunde ej få rätt syn på kvinnfolken och manspersonen.
Han hade knapt uttalat detta och åter vändt sin uppmärksamhet på egna segel, förr än jag till min stora förskräckelse såg huru en svår sjö kantrade roddbåten. Ett trefaldigt jämmerrop skar igenom vindens dån, men så vardt det genast tyst. Den lilla båten kastades omkring på vågorna, men af människorna sågo vi ej någon enda.
»Ha de redan gått till botten?» skrek jag i vanmäktig medömkan.
Min båtkarl sade ingenting. Han sökte närma vår farkost till olycksstället, men detta var ingen lätt sak i en sådan blåst och mot sådan sjö. Slutligen lyckades det dock, och vi nalkades den kantrade båten. På samma gång kom Ran svängande från andra sidan. Vi märkte då, huru de två kvinnorna som rott båten och karlen som styrt honom klämt sig fast vid den sidan af båten, hvilken vi förut ej kunnat se.
Innan vi kunde lägga till, hade Rans besättning redan dragit upp karlen och en af
