kvinnorna och med fara för oss själfva att störta i hafvet lyckades Corneliusson och jag bärga den andra kvinnan. Hvem tror du att hon var? Ingen annan än själfva den vackra Jakobina från Svartskär. Om du kunde föreställa dig, huru lycklig jag kände mig öfver att hafva räddat henne! Hon tycktes dock taga saken tämligen lugnt. Äfven det förtjuste mig. En af de »bildade» hade naturligtvis legat afsvimmad en lång stund och slutligen öppnat ögonen med många romaneska blickar och uttryck. Jakobina vred utan tillgjordhet vattnet ur sin klädning, slängde ut sitt långa vackra hår, nickade ett vänligt tack åt mig och skakade hand med Corneliusson samt vände därefter uteslutande sin uppmärksamhet på den kantrade båten, med hvars bärgning, ett styft arbete, skall jag säga, Rans besättning var sysselsatt.
»Det är Olaus i Bredgrund som rår om båten», sade hon.
»Hur är det med Niklas Jacobsson?» frågade min båtförare.
»Illa», svarade flickan. »Men jag är rakt olycklig, om vi inte få båten hem igen. Vi lånade honom för att ro doktorn till baka.»
»Är far sjuk?» sporde Corneliusson.
»Med far står det klent till», sade Jakobina. »Ah, nu tror jag, att de få bugt med den
