fångade krabbor, döko upp igen och skreko i kapp med »mågarne», som kretsade i luften, högt öfver bugten. Bakom sjöbodarne stiga branta klippor upp från stranden, och på klipporna hänga människoboningar, några i klungor, andra enstaka här och där, underliga att skåda, men ärliga och ursprungliga utan någon förkonstling.
Ran låg redan vid en af de närmaste bryggorna, och vår båt lade till vid en annan. Barnen tystnade tvärt, när de fingo sigte på oss, skockade sig omkring båtarne och betraktade oss med vidt uppspärrade ögon, stucko fingrarne i mun och glömde af sina lekar. Vi krånglade oss upp på bryggan och gingo genom en saltbod, hvars väggar voro klädda med långor och gråsidor och gud vet hvad alt för starkt luktande fisk, sydväster, fiskredskap och fiskarbyxor, ett ganska lockande zoologiskt och etnografiskt museum. Hr Paddyson mötte oss i saltboden, rynkade på näsan, nämde något om »infam odör» och förklarade, att han måste ut till sjös igen. Jag skrattade åt honom och fortsatte min väg med Jakobina som skulle gå till apoteket och sedan följa Bengta till dennas hem och som frågat, om jag ej ville se, huru de hade det i Bredgrund.
»Det är något annat än på Svartskär», tillade hon med en suck, en alldeles öfverflödig suckan, tyckte jag.
