Bengta log, litet högmodigt, efter vadhjag kunde finna. Barnskaran följde oss i en lång rad. Så bar det af bland stenarne bort åt en väg som än gick uppför, än nedåt i ständiga krokar, mellan kojor och svinstior. Snart var det icke blott människobarn, utan äfven en ansenlig skara grisar som utgjorde vårt trogna följe. Du skulle hafva sett det lustiga tåget, endast naturbarn, hela långa raden, från och med Jakobina, den sköna fiskarflickan, till och med de små Bredgrundsgrisarne, såväl två- som fyrfotade.
Bland kojorna ligger ett och annat ganska snyggt, ljusmåladt hus, och på mina frågor, hvilken som bodde i det eller det, svarades alltid namnet på en sjökapten. Slutligen tyckte jag, att kaptenshusen tilltogo i alt för stort antal. Det var icke mer så måleriskt, som när man ser Bredgrund från sjön. Det var för fint och putsadt. Jag såg ej längre till några svinstior vid gatan, utan där lågo små trädgårdstäppor med små krusbärsbuskar och där växte till och med en och annan blomma.
Grisarne hade också ledsnat att följa oss, och många af barnen äfven aflägsnat sig. De senare kommo dock snart igen för att bjuda ut snäckor, sjöborrar, sjöstjärnor och andra hafskräk. Jag köpte och stoppade fickorna fulla. En liten barhufvud och barbent sälle med brun
