icke synes taga stor del i denna världens angelägenheter, men som ville göra heder åt sitt hus, därför klädt på sig sin bästa klädning och nu bjöd på portvin — med socker. Det skall väl också höra till bildningen.
Jag längtade åter ut i naturen och långt från förkonstlingen i styrmanshuset. Corneliusson satt där nere i båten och väntade på mig. Det är en gammal ärlig man som ännu aldrig bjudit mig portvin med socker, men som med tacksamhet karfvar sönder och tuggar de cigarrer, jag skänker honom.
Jag ämnade taga afsked och nalkades Jakobina för att fråga, om hon ville, att Corneliusson och jag skulle föra henne till baka till Svartskär. Hon satt vid ett fönster och stirrade ut på klippvägen samt tycktes ej höra min fråga. Jag märkte, att hon hade tårar i ögonen.
»Fader Niklas kommer sig nog, blott vi hinna hem med läkemedlen», sade jag för att trösta henne.
Hon såg på mig med en frågande blick och tycktes ej hafva förstått mina ord. Så djup kan en dotters sorg vara, tänkte jag, när hennes tankar ej upptagas af alt det som plägar tumla om i våra bildade flickors hjärnor. Jag sökte uppmuntra henne och talade åter om faderns tillfrisknande.
»Nog kommer far sig», sade hon, och
