hennes tårfylda ögon voro vackrare än någonsin. »Men vi ha ingen båt!»
Det öfverraskade mig något, att hon tänkte mer på båten än på fadern, men det var väl ganska naturligt. Båten var deras bästa egendom och hade tagits från dem af det grymma hafvet.
Nu kom Bengta, lade sin arm om Jakobinas smärta lif och utropade skrattande:
»Kära hjärtandes, inte skall du gråta, när du inte vet, om det verkligen var Goda Hoppet som gick åt i bränningarna!»
Jakobina rodnade, täckte ögonen med handen och skyndade ut. Jag viste ej hvad jag skulle tro samt tänkte också lemna styrmanshuset, då dörren å nyo gick upp.
»Se, far är här», sade Bengta förvånad, men teg hastigt och neg på sitt knapphändiga sätt, då hon märkte, att fadern hade främmande med sig.
Jag såg hr Paddysons glesa, oerhördt långa kindskägg som flaxade för luftdraget, under det hans grå- och rödrutiga rockärmar svängde fram och till baka i dörröppningen, troligtvis för att göra några mycket artiga rörelser.
»Var så god och stig på, min nådiga fröken!» ljöd hr Paddysons läspande röst.
Det var, gud hjälpe mig, hr Herlefsson med fru och fröken Agda, hvilka jämte den fjäsken
