den sjuke att smaka på sin konjak. Det var utan tvifvel välmening, men en mycket bullersam och påträngande.
Vi hade ej uppehållit oss länge i stugan, förr än en man inträdde med ett sakta: guds fred! Det var gubben Corneliusson som är Falks båtförare. Jag förskräcktes och tänkte att någon olycka skett, ty den inträdande såg olycksbådande ut. Han kom dock endast för att se om Niklas Jakobsson, sade han, men blef stående vid dörren, sannolikt af blyghet.
»Corneliusson har väl ej seglat ensam hit?» frågade Paddyson.
»Nej, nog är herr Falk med», svarade båtföraren.
»Det kunde jag väl tro», menade frågaren och skrattade.
Jag började önska mig från Svartskär, men så föga deltagande jag än kände för Jakobina, tyckte jag dock det vara hjärtlöst att lemna henne.
Corneliusson tycktes taga mod till sig. Tummande sin sydväst, gick han med långsamma steg varligt fram till sängen, och då Jakobina lemnat rummet, sade han:
»Det är inte så mycket bra med dig, Niklas, tror jag?»
Den sjuke teg och skakade blott svagt på hufvudet. Efter en stunds tystnad, hvarunder
